William Shakespeare[redigera | redigera wikitext]

För den australiska sångaren, se William Shakespeare (sångare). För andra betydelser av Shakespeare, se Shakespeare (olika betydelser).

William Shakespeare

Porträtt som anses föreställa William Shakespeare, daterat omkring 1610.
Född | 23 april 1564
Stratford-upon-Avon, Warwickshire, Kungariket England
Död | 23 april 1616 (52 år)
Stratford-upon-Avon
Yrke | Dramatiker, poet, skådespelare
Nationalitet |

Engelsk
Språk | Engelska
Framstående verk | Romeo och Julia, Othello, Macbeth, Hamlet
Make/maka | Anne Hathaway (1582–1616)
Barn | Susanna Hall, Hamnet Shakespeare, Judith Quniey
Namnteckning

William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april [1]) i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Shakespeare anses av många inte bara ha varit Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan hans samtida kollega Ben Jonson sade: "Shakespeare was not of an age, but for all time" ("Shakespeare tillhörde inte bara en tidsålder, utan alla").Han har kallats the Bard of Avon ("Avons bard") och the Swan of Avon ("Avons svan"). Den dramatiska verksamheten under den elisabetanska eran ägde till stor del rum vid Globe Theatre där han var delägare, belägen i Southwark i London.Innehåll [dölj]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Huset på Henley Street, Stratford, där William Shakespeare föddes.

Shakespeare föddes i ett hus på Henley Street i Stratford-upon-Avon i Warwickshire. Modern Mary Arden tillhörde en besutten katolsk släkt[2], troligen samma släkt Arden som adlats av Vilhelm Erövraren. Fadern John Shakespeare var handskmakare och fastighetsägare, och innehade tidvis ämbeten i staden.[3] William hade två äldre systrar som avled i unga år. Williams dop förrättades 26 april 1564 i Heliga Trefaldighetens kyrka i Stratford. Han fick senare fem syskon till, tre bröder och två systrar.[4]

Shakespeare utbildades sannolikt vid Stratfords grammar school som grundats av stadens gillen på 1200-talet, och han fick troligen sina kunskaper i latin där.[5] Det finns emellertid inga matriklar som kan styrka detta, utan det är ett antagande som bygger på förhållanden i staden och faderns sociala ställning. Fadern, som kom från en arrenderande bondeklass, hade skaffat sig lite pengar, gifte sig rikt med dottern till godsägaren han arrenderat av och fick med tiden betydande förtroendeuppdrag i staden. Men framgången i faderns affärer var ombytlig, och enligt traditionen fick den unge Shakespeare avbryta studierna vid elva års ålder. Under något år ska Shakespeare enligt traditionen ha försörjt sig som lärare.[6]

Fadern blev 1592 indragen i en rättsprocess, anklagad för bristande kyrksamhet. Även William Shakespeare ska enligt legenden ha varit i klammeri med rättvisan, då han dömdes till spöstraff efter en olovlig jakt i Sir Thomas Lucys hjortpark.[7]

Många uppgifter om William Shakespeares liv är osäkra, men genom arkiv har en del säkra fakta om honom kunnat erhållas. Vissa forskare ställer sig dock kritiska till att det skulle vara han som är författaren bakom dramerna (se vidare avsnittet Författarfrågan). Utöver dessa oklarheter tillkommer alla de rykten och legender som traditionen vävt in i hans levnadsberättelse, och som ofta utgör merparten av hans biografi.

Giftermål[redigera | redigera wikitext]

1582 utfärdades äktenskapsbevis av biskopen för Shakespeare och Anne Hathaway. Anne, som var omkring åtta år äldre, kom visserligen från bondeklassen, men var ganska rik och familjerna Shakespeare och Hathaway hade länge umgåtts. Vigseln skedde efter endast en lysning, trots att tre lysningar var regel.[8] Exakt när vigseln ägde rum vet man inte, men sex månader senare föddes dottern Susanna som döptes den 26 maj. Två år senare föddes tvillingarna Hamnet och Judith, vilka döptes den 2 februari 1585.[9] Hamnet avled den 11 augusti 1596 vid 11 års ålder, eventuellt av pesten.[10]

Shakespeare involveras i teater[redigera | redigera wikitext]

I senrenässansens England hade teatern en stor betydelse för hög som låg. England kunde nästan mäta sig med Spanien därvidlag. London var teaterns medelpunkt, och flera teaterbyggnader uppfördes omkring 1580.[11] Levnadsvillkoren för teaterfolk var mycket ogynnsamma, och en teater klarade sig inte utan en rik och mäktig beskyddare.[12] Till denna miljö sökte sig Shakespeare på 1580-talet som skådespelare, men började även författa egna verk. Från 1590-talet var han erkänd som landets store dramatiker, och blev snart en förmögen man.[13] Under hans första år i London drabbades teaterkretsarna hårt av pesten.[14]

Hur Shakespeare kom i kontakt med teatern vet ingen med säkerhet. Resande teatersällskap hade besökt Stratford, och det är rimligt att Shakespeares nyfikenhet (busighet) vaknade genom ett sådant möte.[15] Att bli yrkesskådespelare var ett ovanligt val för någon i Shakespeares position, eftersom fadern var förmögen. Inte heller författarskap på kommersiell basis var något som hans samhällsklass förknippades med.[16]

Förmodligen tillhörde Shakespeare först den grupp skådespelare som beskyddades av earlen av Pembroke. Från 1594 tillhörde Shakespeare Lord Chamberlain's Men, och i den gruppen stannade han resten av sitt verksamma liv.[17] Under dennes beskydd kom han att spela inför det kungliga hovet, och det är genom en dedikation i bland annat The Rape of Lucrece säkerställt att Henry Wriothesley, 3:e earl av Southampton var hans mecenat. Earlens mor var för övrigt dotter till greven av Montague; Montague är även Romeos släktnamn i dramat Romeo och Julia. Kungen tog senare över beskyddet av Chamberlain's men, och de kallades därefter King's Men.[18][19]

Storhetstid[redigera | redigera wikitext]

Titelbladet till "First Folio" (1623).

Att Shakespeare var ett berömt namn 1592 känner man till genom skriften Groatsworth of Wit av en Robert Greene, som där häcklar en viss "Shake-scene" för att vara en uppflaxande kråka, en skådespelare som borde veta sin plats och inte skriva blankvers. I denna skrift finns parodier på Henrik VI. Greene avled strax därpå. Skriftens förläggare bad emellertid omedelbart om ursäkt. Denna incident brukar ses som ett tecken på att Shakespeare var berömd åtminstone vid denna tidpunkt.[20]

3 mars 1592 spelades Henry VI på The Rose, som var belägen på Themsens södra strand, av teatergruppen Strange's Men, men det är inte helt säkerställt att det är Shakespeares drama som spelades, eftersom det inte finns andra belägg för att han ska ha haft kontakt med den teatergruppen. I april året därefter ger bokförläggaren Richard Field ut den episka dikten Venus and Adonis, och då är Shakespeare angiven som författare. Den 9 maj 1594 får Shakespeare tillstånd att ge ut The Rape of Lucrece, som trycks i kvarto. Vid julfestligheterna 1594 spelas The Comedy of Errors på Gray's Inn i London.[21] Flera andra uppsättningar och utgivningar finns säkert daterade, och han nämns vidare i några välkända dagböcker av samtida.[22]

1599 lät han och hans sällskap uppföra teaterbyggnaden The Globe, där han själv agerade och satte upp flera av sina skådespel.[23] 1613 brann emellertid taket, och 1644 förstördes teatern totalt.[24]

Shakespeare övergav aldrig Stratford, trots framgångarna i London. När han blivit förmögen hjälpte han fadern att skaffa sig ett heraldiskt vapen 1596; till detta krävdes inte bara medel utan även moderns härstamning. Till motto tog släkten Non sanz droict, "Inte utan rätt".[21] När fadern avled ärvde han huset på Henley Street, men han var tillräckligt rik för att skaffa sig fastigheter i London, och New Place i Stratford, där han slog sig ner 1597. I London blev han delägare till teatern Blackfriars.[25]

Senare liv och död[redigera | redigera wikitext]

Dottern Susanna gifte sig 1607 med John Hall, en berömd läkare. Shakespeare gjorde paret till sina huvudarvingar, över hustrun och den andra dottern.[26] Dottern Judith gifte sig med Thomas Quiney 10 februari 1616. De gifte sig i Holy Trinity Church. Pastorsadjunkten Richard Watts som senare vigde även Quigleys syster Mary var troligen officierande präst[27] Bröllopet ägde rum under fastan vilket var förbjudet. År 1616 hade fastan inletts den 23 januari och den avslutades den 7 april efter påsk. Detta innebar att äktenskapet krävde en särskild licens som kunde utfärdas av biskopen av Worcester, detta hade dock paret inte låtit göra.[27] Walter Wright från Stratford dömdes för att ha vigts utan varken lysning eller licens så eftersom Quiney endast dömdes för att ha vigts utan licens har slutsatsen dragits att Quiney lät lysa i kyrkan[27] Detta regelbrott var av mindre betydelsefull art som förefaller ha orsakats av prästen då tre andra par också vigdes under februari. Quiney kallades dock ändå att infinna sig inför rätta i Worcester.[28] Quiney underlät att infinna sig i rätten, och dömdes till exkommunikation.[28] Det är inte känt huruvida även Judith blev bannlyst. Straffet för Quiney blev inte långvarigt, i november samma år visar källorna att paret var upptagna i kyrkan igen, och tilläts döpa sitt första barn.[29]

Äktenskapet började inte bra, Quiney hade kort dessförinnan gjort en annan kvinna, Margaret Wheeler, med barn.[30] Wheeler dog när hon födde barnet som även det avled, och båda begrovs den 15 mars 1616. Den 26 mars 1616 ställdes Quiney inför rätta och han erkände då att han haft sex utom äktenskapet med Wheeler, och han förklarade sig villig att ta sitt straff.[30] Han dömdes till ett skamstraff som skulle avtjänas inför församlingen tre söndagar i rad, och han tvingades också erkänna sin skuld inför prästen i hans hemförsamling[30] Merparten av straffet efterskänktes dock och hans slutliga straff kom att bestå av böter på fem shilling som gick till de fattiga.[30]

Detta bidrog till utformningen av det testamente, som undertecknades 25 mars samma år.[31]

Han tillbringade de sista åren av sitt liv i hemstaden, och avled på New Place 1616. Han gravsattes i Heliga Trefaldighetens kyrka, som han döpts i, och där han hade köpt sin gravplats redan 1605 för 440£.[32] På gravstenen finns en strof ingraverad, som Shakespeare troligen skrivit själv:

Good friend for Jesus sake forbeare,

To digg the dust encloased heare.

Bleste be the man that spares thes stones,

And curst be he that moves my bones.[33]

Hustrun Anne överlevde honom och avled 1623. Dottern Susanna ärvde New Place, men inga ättlingar överlevde 1600-talet. Ättlingar till hans syster levde kvar i Stratford till 1800-talet.[34] Miguel Cervantes och William Shakespeare har samma dödsdatum den 23 april 1616, men de avled inte samma dag på grund av att Spanien vid denna tid hade gått över från den julianska kalendern till den gregorianska, vilket England gjorde först vid mitten av 1700-talet.

Huset på Henley Street är bevarat, och Stratford har tack vare Shakespeare nominerats till att förklaras som världsarv av Unesco.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Den så kallade Juliabalkongen i Verona.

William Shakespeare är kanske mest berömd som dramatiker, men han har även skrivit episka dikter och sonetter. Hans samlade dramer publicerades postumt 1623, sju år efter hans död, av några vänner från teatern. Denna samling kallas "First Folio".[35] Före denna hade 18 dramer publicerats som kvarto, men dessa anses vara av sämre kvalitet.

[36][37]

De välkända Shakespearedramerna[redigera | redigera wikitext]

Av de 38 dramerna är det särskilt några som blivit berömda och Hamlet är en av dessa. Den trycktes 1603 med titeln Den tragiska historien om Hamlet, prins av Danmark, och bygger på en krönika av Saxo Grammaticus. I denna pjäs framför Hamlet en monolog som innehåller det ofta citerade uttrycket: 'Att vara eller inte vara'. Många tror felaktigt att prinsen håller i ett kranium när han säger detta, men det är i själva verket ur en annan scen; kraniet tillhör hovnarren Yorrick, som jobbade på slottet (Hamlet talar om att han ridit på Yorriks rygg). Just tillvarons intighet och det meningslösa i att en bedragen hämnas, brukar framhållas som dramats kärna.[38]Tragedin Romeo och Julia har närmast blivit ett allmänbegrepp för den omöjliga kärleken, och ligger till grund för verk av andra konstnärer,[39] som musikalen West Side Story. I Verona, där Romeo och Julia utspelas, finns en balkong som kallas Juliabalkongen, och som staden anser verkligen är den plats där den känslosamma balkongscenen ska ha skett på riktigt.

Dramernas genrer[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt delas Shakespeares dramer in i tre kategorier: Tragedier (tragedies), krönikespel eller historiska skådespel (histories) och komedier (comedies). Denna indelning föreligger redan i den första folion,[35] den första samlingen av nästan alla Shakespeares pjäser (37 av dem, två saknas) som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard. Hamlet, Kung Lear, Macbeth och Othello brukar räknas till författarens mogna eller stora tragedier.[40] När de första kvartoupplagorna av Richard II och Richard III publicerades så betecknades dessa pjäser som tragedier, men i folioupplagan 1623 sorterades de in bland krönikespelen.[41]

Senare forskning har velat tillföra ytterligare grupper.[42] De sena dramerna; Cymbeline, En vintersaga, Pericles och Stormen, förs ofta till en egen grupp, sagospelen (romances). Sagospelen är till sin karaktär tragikomiska och svåra att genreindela. Cymbeline och Pericles räknas till tragedierna, trots de försonande sluten, medan En vintersaga och Stormen räknas till komedierna.[43] I fem pjäser ingriper övernaturligheter i handlingen; Cymbeline, En midsommarnattsdröm, Hamlet, Macbeth och Stormen. Förutom Stormenoch Cymbeline är det av dessa den betydligt tidigare En midsommarnattsdröm som har karaktären av sagospel.[44] Tre av Shakespeares pjäser har sexuell identitet och könsidentitet som motiv; Som ni behagar, Trettondagsafton och Troilus och Cressida.[45][46][47]

Problempjäserna (problem plays) identifierades 1896 av Frederick Samuel Boas (1862-1957) i analogi med Henrik Ibsens dramer som blandade sociala och sexuella motiv. Hit räknade Boas Hamlet, Lika för lika, Slutet gott, allting gott och Troilus och Cressida[48] Senare forskare har inskränkt kategorin till de tidigt jakobinska pjäserna och då även räknat in Timon av Aten. Pjäserna kännetecknas av att vara svåra att genreindela och är tragikomiska. De problempjäser som är komedier har även kallats för svarta komedier (dark comedies).[49] Förutom Timon av Aten så handlar alla pjäserna om oskyldiga unga kvinnor som blir orättvist och illa behandlade. Detta händer även i Hamlet, Kung Lear, Mycket väsen för ingenting, Othello och Romeo och Julia. I Mycket väsen för ingenting är Hero offer för svartsjuka liksom Desdemona i Othello. I Othello, liksom i de övriga pjäserna förutom Slutet gott, allting gott, är kvinnorna offer för maktspel, men i Hamlet, Kung Lear, Othello och Romeo och Julia drabbas även de manliga huvudrollerna av orättvisan och Ofelias, Cordelias, Desdemonas och Julias öden är integrerade i det tragiska skeendet. I Lika för lika, Mycket väsen för ingenting, Othello, Slutet gott, allting gott och Troilus och Cressida blir kvinnornas heder och dygd offrade. I Lika för lika och Slutet gott, allting gott förekommer det så kallade sängtricket, det vill säga att en utklädd kvinna tillbringar natten med en man som tror att hon är en annan, vilket under olika tider utmanat den allmänna moralen.[50] Två av Shakespeares pjäser har blivit problematiska eftersom den moderna tidens värderingar krockar med tendensen i dem: Köpmannen i Venedig (antisemitism) och Så tuktas en argbigga (kvinnoförtryck).[51] Även Othello har kritiserats för att huvudpersonen skulle vara en rasistisk stereotyp.[52]

Man kan även urskilja de romerska dramerna; Antonius och Cleopatra, Coriolanus, Julius Caesar och Titus Andronicus.[53] Även Cymbeline, Pericles, Timon av Aten och Troilus och Cressida utspelar sig under antiken. Cymbeline utspelar sig under den romerska antiken, framförallt i England. Till Pericles och Titus Andronicus finns inga biografiska eller litterära förebilder. Till Troilus och Cressida finns litterära förebilder. Timon av Aten och Troilus och Cressida utspelar sig under den grekiska antiken.

Shakespeare har skrivit tre pjäser med onda hjältar (antihjältar); Coriolanus, Macbeth och Richard III. Richard II handlar om en nyckfull, slösaktig och oduglig kung medan Henrik VI handlar om en sinnessjuk. Två av Shakespeares tragedier är hämnddramer (revenge tragedies), nämligen Hamlet och Titus Andronicus. Även Othello och Stormen har hämnd som bärande motiv.[48] I två pjäser förekommer sadistiskt våld; Kung Lear och Titus Andronicus. De pjäser som liksom Thomas Kyds The Spanish Tragedy anses inspirerade Seneca den yngres hämndtragedier är Titus Andronicus, Richard III, Hamlet, Othello, Macbeth och Kung Lear.[54][41]

Eftersom endast de episka dikterna, sonetterna och en bråkdel av hans sammanlagt 38 dramer publicerades av honom själv under hans livstid, har man utifrån historisk-biografisk metod försökt både rekonstruera hans liv och samtidigt tidsbestämma dramerna, vilket är en svår uppgift, och därför förekommer olika dateringar och olika kronologier. Ett fåtal dramer kan dateras säkrare genom att de tillhör de 18 kvarto-dramerna och man ibland vet när de uppfördes. Till dessa hör Kung Lear, som trycktes våren 1603 och spelades julen 1606.[55]

Shakespeares äldsta dramer antas vara krönikespel, som behandlar kungar i Englands historia. Till denna grupp hör Henrik IV, Richard III, vilka anses höra till de första dramerna han skrev.

Därefter började Shakespeare författa komedier, av vilka Förvillelser (The Comedy of Errors) anses vara den äldsta. Romeo och Julia är troligen den äldsta tragedin.[55]

Sonetterna[redigera | redigera wikitext]

Ophelia ur Hamlet, oljemålning av John William Waterhouse (1894).

Sonett 30 som väggdikt på adressen Rapenburg 30 (hörnet av Houtstraat) i Leiden.

Shakespeares sonetter, 154 stycken samlade i en serie, anses representera en brytpunkt i hans författarskap; samtidigt som dessa skrev han dock Kärt besvär förgäves. De publicerades 1609, men enligt den allmänna uppfattningen tillkom de under loppet av flera år under 1590-talet.[55] Före sonetterna hade han troligen skrivit krönikespel och lättsamma komedier. Efter sonetterna innehåller dramerna ett annat allvar.[56] Sonetterna handlar om Mörka Damen som han älskar, och som ibland ses som en nyckel till att förstå de senare komplicerade kvinnoporträtten vilka förkroppsligar ondskan i dess skilda skepnader. Endast ett fåtal kvinnoroller efter "sonettkrisen" är oskyldigt anklagade, som Hermoine i En vintersaga och Desdemona i Othello. I sonett 144 framkommer ytterligare ett tema: "Two loves I have of comfort and despair, Which like two spirits do suggest me still; The better angel is a man right fair, The worser spirit a woman colour'd ill". Frågan om Shakespeare var bisexuell har sysselsatt flera forskare under 1900-talet; tidigare har frågan inte varit aktuell. Men det anses numera vara belagt. Könsroller är för övrigt centrala teman i flera verk, i synnerhet Trettondagsafton och Macbeth.[57]

Vem Mörka Damen i verkligheten var, har ingen lyckats lista ut, men att det sannolikt inte var Shakespeares hustru i Stratford är de flesta eniga om. Att lyckas identifiera kvinnan anses numera omöjligt, och likaså att säkert veta vilken slags kärlek han hyser till de olika personerna som stroferna vänder sig till. I sonetterna framkommer sorgen efter den döde sonen mellan raderna, samt en kärlek som tar sig metaforiska uttryck. Han anses med dessa sonetter vara den främste poeten under sin samtid.[58]

Förlorade dramer och apokryfer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Shakespeares apokryfer

Bevarade dokument från teatrar och annat arkivmaterial har visat att Shakespeare författat åtminstone två dramer som gått förlorade: Cardenio och Love's Labour's Won. Cardenio byggde förmodligen på Miguel de Cervantes Don Quijote vilken översatts till engelska 1612, och det förlorade dramat tillskrevs Shakespeare och John Fletcher 1652. Titeln Love's Labour's Won anspelar på Love's Labour's Lost.[55]

Krönikespelet Edward III publicerades anonymt 1596 och har på senare tid satts upp av Royal Shakespeare Company. Sir Thomas More, som bygger på Thomas Mores liv, finns bevarad som manuskript, och tillskrivs numera Shakespeare. Ett flertal andra verk är det osäkert om Shakespeare skrivit, men dessa ingår inte i de 38 dramer där författarfrågan anses vara klar.[55]

Motiv, teman, stoff, stil[redigera | redigera wikitext]

Dramerna kännetecknas av en litterär och historisk bevandring. Det är osäkert om Shakespeare kan ha skaffat sig denna genom sin borgerliga utbildning, och detta är ämne för mycket forskning och många kontroverser. Stoffet Shakespeare använder är omarbetningar av andras dramer, av krönikor, antika författare och italienska noveller. Det är i språket och blankversen, samt i hanteringen av stoffet, som hans storhet vilar. I många fall har han valt att komprimera faktiska skeenden, för att skapa en förtätad narration, varför dramerna inte kan läsas som historiska fakta. Ett annat narrativt element är de folkloristiska inslagen, som häxorna i Macbeth, vilka spelar en avgörande roll för intrigen och som underhållning. Dessutom föreligger vissa förvrängningar i syfte att behaga publiken, som fallet är i gestaltningen av Lady Macbeths ondska; den på hennes befallning mördade Banquo var enligt traditionen förfader till Jakob I som stigit upp på Englands tron något år innan dramat skrevs. Hennes agerande är emot naturens ordning, och när hon säger Unsex me före mordet på Duncan, initierar detta, med dåtidens syn på könsroller, att naturen rubbas. I verkligheten var dessutom Banquo själv delaktig i mordet på Duncan.[59]

Återstoden av New Place, Stratford, Shakespeares sista hem.

Karaktärsskildringarna är, enligt vad de flesta anser, det som utmärker Shakespeares genialitet. Personligheterna i hans dramer är dynamiska och sammansatta och genomgår under handlingen förändringar, reagerar på miljön och på ödet, vilket ger gestaltningarna en mycket realistisk prägel. I detta är han en sann humanist. På grund av svårigheten att förstå så många olika slags personligheter, har han kallats "en man med tusen själar".[60] Den poetiska språkdräkten är ytterligare en grund till hans enorma berömmelse, och detta inte bara i den lyriska diktningen, utan det är även ett sporadiskt återkommande, stilistiskt drag i dramerna, i avsikt att illustrera en tanke, förgylla en scen, eller förtydliga ett element.[61]

Vissa frågeställningar återkommer i hans verk. I tragedierna är rättfärdigheten eller motivet till ett mord ofta intrigens kärna, och under påverkan av Seneca är flera scener mycket bloddrypande. Sinnessjukdom, svek, dödssynd, oskuld och illusioner är andra teman. Komedierna handlar vanligen om kärleksförvecklingar, med högmodiga självbedragare och listiga bedragare som stående figurer. Högt blandas med lågt, antingen genom stilen eller genom rollfigurernas karaktärer. I en sann tidsanda får alltid syndaren sitt straff, men de vilkas död är intrigens kadens är inte självklart onda. Så är till exempel inte nödvändigtvis fallet med Julia och Romeo.[59]

Enligt en vedertagen uppfattning varieras tre bildmotiv i de flesta av hans dramer, och är Shakespeares poetiska förankring:

En kontrasterande relation mellan naturen och människorna, och mellan människors naturer
Folktro och mytiska gestalter
Besjälade årstider

På grund av de mångfacetterade karaktärerna och den psykologiska realismen anses dramerna vara mycket krävande för skådespelarna.[59]

Författarfrågan[redigera | redigera wikitext]

Hamlet, akt V, scen 1.

Det senast gångna seklet har frågan om huruvida William Shakespeare själv skrev sina verk delat bedömare i två läger. De så kallade stratfordianerna anser att så är fallet; antistratfordianerna bestrider att William Shakespeare är författare. Till den senare gruppen hör bland andra Sigmund Freud, Walt Whitman, Orson Welles och John Thomas Looney (själva upphovsmannen till bestridandet).[62]

Shakespeares sex kända namnteckningar.

Att William Shakespeare verkade som skådespelare när dramerna sattes upp är fastslaget, likaså att han inte följde sällskapet på turnéerna till landsbygden, då han ska ha författat sina verk enligt stratfordianerna. Antistratfordianerna ifrågasätter dock att Shakespeare, som var lågutbildad, skulle ha haft tillgång till allt det stoff som författaren till dessa verk arbetade med.[63] Några andra argument för att Shakespeare inte skulle varit författaren är att man inte funnit något manuskript med hans handstil och att han inte nämner sina pjäser över huvud taget i sitt testamente. Ett av antistratfordianernas starkaste argument är Shakespeares tre namnteckningar i testamentet. Dessa är hälften av de kända exemplen på William Shakespeares handstil och de är liksom de tidigare kända namnteckningarna så valhänta och otydliga att det verkar som om den stora författaren knappt kunde skriva sitt eget namn.[64][65]

Forskare som Brenda James anser att de har belägg för att Shakespeares släkting på mödernet Sir Henry Neville (1562–1615) är den egentliga upphovsmannen. Andra namn som nämnts i sammanhanget är filosofen Sir Francis Bacon (1561–1626), Christopher Marlowe (1564–1593) och Edward de Vere, 17:e earl av Oxford (1550–1604).[63]

Antistratfordianerna letar ofta efter dolda budskap i texterna och spekulerar i likheter mellan de påstådda kandidaternas liv och Shakespeares verk. Stratfordianerna utgår dock enbart från faktiska och samtida dokument och har inte hittat något som tyder på att någon annan än Shakespeare skulle ha varit författaren. Det finns enligt dem inte heller något som pekar på att Shakespeare skulle ha varit ifrågasatt som författare under sin livstid. Det var först drygt två hundra år efter hans död som de antistratfordianska teorierna började dyka upp.[66]

Andra aspekter är huruvida Shakespeare skrivit verken ensam eller om han kanske har haft hjälp, samt om samtliga dramer som tillskrivits honom verkligen har honom som upphovsman.

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

Det dröjde innan Shakespeare hittade vägen till den svenska publiken. Första gången ett drama sattes upp var Romeo och Julia 5 augusti 1776 på Egges teater i Norrköping - en 18 meter lång träbarack vid nuvarande Tyska torget. Översättningen hade förmodligen gjorts av skådespelaren Peter Lindahl efter en tysk prosabearbetning av Christian Fredrik Weisse.[67][68][69][70] Några år senare den 24 januari 1787 spelades även Shakespeare i Göteborg, på Gustav III:s födelsedag. Teaterdirektören Andreas Widerberg satte då upp Hamlet och framträdde själv i huvudrollen.[71][72][73][74][75] Det kan antas att det även var Widerberg som gjorde översättningen, då han senare var en flitig översättare åt Dramaten.[71] Första gången ett shakespearedrama sattes upp i Stockholm var på Kungliga teatern den 26 mars 1819, även denna gång Hamlet.[76][77][67][78][79][80] Pjäsen gavs i fri prosaöversättning från engelskan av Per Adolf Granberg och i bearbetning av teaterchefen Gustaf Fredrik Åkerhielm [76][72][81][82]

Den första svenska översättningen som gavs ut i bokform var Erik Gustaf Geijers översättning av Macbeth 1813. Denna översättning följdes 1825 av Johan Henrik Thomanders Antonius och Cleopatra , Muntra fruarna i Windsor, Richard II, Som ni behagar och Trettondagsafton samt Georg Scheutz Köpmannen i Venedig (1820) Julius Caesar (1831) och Kung Lear (spelad 1847). Den första fullständiga översättningen (alla utom Pericles) gavs ut 1947-1951 och var gjord av Carl August Hagberg och har satt starka avtryck i den svenska litteraturen med många bevingade ord, till exempel "eftertankens kranka blekhet" och "mycket väsen för ingenting".[83] Andra fullständiga översättningar är Per Hallströms som började utges 1922 och Åke Ohlmarks som kom ut i tre band mellan 1962 och 1969. Även Allan Bergstrand skall ha översatt samtliga pjäser, men alla har inte getts ut.[84] De som utgivits, mellan 1946 och 1986, är Fyra friares fiasko (Kärt besvär förgäves), Förväxlingskomedien, Hamlet, Henry IV, Henry V, Henry VI, Kung John, Köpmannen i Venedig, Lika för lika, Muntra fruarna i Windsor, Mycket väsen för ingenting, Richard II, Richard III, Romeo och Julia, Slutet gott, allting gott, Som ni behagar, Så tuktas en argbigga, Titus Andronicus, Trettondagsafton eller Vad ni vill, Troilus och Cressida, Två adelsmän från Verona (13 saknas).

Runt mitten av 1900-talet gjorde Hjalmar Gullberg (Henrik IV, Köpmannen i Venedig (tillsammans med Ivar Harrie), Mycket väsen för ingenting, Som ni behagar och Stormen(tillsammans med Ivar Harrie), Ivar Harrie (förutom de redan nämnda även Trettondagsafton) och Karl Ragnar Gierow (En midsommarnattsdröm, Lika för lika, Henrik IV, Kung John, Macbeth, Romeo och Julia och Så tuktas en argbigga) ett flertal moderniseringar av Hagbergs översättningar, främst för Radioteatern och Dramaten. Dessa skiljer sig dock så mycket från Hagberg att de ofta presenterats som egna. 1967 gavs Erik Mestertons och Erik Lindegrens omtalade men ospelade översättning av Hamlet ut.

Andra bemärkta översättare som sedan 1960-talet utfört flera nyöversättningar är Björn Collinder (Hamlet, Julius Caesar, Kung Lear, Köpmannen i Venedig, Macbeth, Othello, Richard III, Romeo och Julia och Som ni behagar), Britt G. Hallqvist (Antonius och Cleopatra, Coriolanus, En vintersaga (tillsammans med Claes Schaar), Hamlet, Kung Lear, Macbeth, Romeo och Julia, Stormen (tillsammans med Claes Schaar), Så tuktas en argbigga (tillsammans med Claes Schaar) och Troilus och Cressida), Göran O. Eriksson (En midsommarnattsdröm, Henrik VI, Lika för lika, Macbeth, Perikles, Romeo och Juliet, Som ni vill ha det, Timon från Aten och Trettondagsafton), Ulf Peter Hallberg (En midsommarnattsdröm, Hamlet, Henrik VI, Macbeth, Muntra fruarna i Windsor och Richard III), Thomas Warburton (Julius Caesar och Troilus och Cressida), Lars Huldén (Kung Lear, Köpmannen i Venedig, Othello (tillsammans med Mats Huldén) och Richard III), Jan Ristarp (Antonius och Cleopatra, Cymbeline, Kung Lear och Stormen) samt Jan Mark(En midsommarnattsdröm, En vintersaga, Hamlet och Kung Lear).

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Ellen Terry som Lady Macbeth av John Singer Sargent (1889).

Prospero och Ariel ur The Tempest, oljemålning av William Hamilton (1797).

För skådespelen anges det år då de troligen sattes upp för första gången, för poesin anges det år då de trycktes.

Skådespel[redigera | redigera wikitext]

Henrik VI del 2–3, 1589–91 (Henry VI)
Henrik VI del 1, 1591–92 (Henry VI)
Richard III 1592–93 (Richard III)
Förvillelser 1592–93 (The Comedy of Errors)
Titus Andronicus 1593–94 (Titus Andronicus)
Så tuktas en argbigga 1593–94 (The Taming of the Shrew)
Två ungherrar i Verona 1594–95 (The Two Gentlemen of Verona)
Kärt besvär förgäves 1594–95 (Love's Labour's Lost)
Romeo och Julia 1594–95 (Romeo and Juliet)
Richard II 1595–96 (Richard II)
En midsommarnattsdröm 1595–96 (A Midsummer Night's Dream )
Kung Johan 1596–97 (King John)
Köpmannen i Venedig 1596–97 (The Merchant of Venice)
Henrik IV 1597–98 (Henry IV)
Mycket väsen för ingenting 1598–99 (Much Ado about Nothing)
Henrik V 1598–99 (Henry V)
Julius Caesar 1599–1600 (Julius Caesar)
Som ni behagar eller Som ni vill ha det 1599–1600 (As You Like It)
Hamlet 1600–01 (Hamlet)
Muntra fruarna i Windsor 1600–01 (The Merry Wives of Windsor)
Trettondagsafton 1601–02 (Twelfth Night)
Troilus och Cressida 1601–02 (Troilus and Cressida)
Slutet gott, allting gott 1602–03 (All's Well that Ends Well)
Lika för lika 1604–05 (Measure for Measure)
Otello 1604–05 (Othello)
Timon av Aten 1604–05 (The Life of Timon of Athens)
Kung Lear 1605–06 (King Lear)
Macbeth 1606 (Macbeth)
Antonius och Cleopatra 1606–07 (Anthony and Cleopatra)
Coriolanus 1607–08 (Coriolanus)
Pericles 1608–09 (Pericles)
Cymbeline 1609–10 (Cymbeline)
En vintersaga 1610–11 (The Winter's Tale)
Stormen 1611–12 (The Tempest)
Henrik VIII 1612–13 (Henry VIII)

Poesi[redigera | redigera wikitext]

Venus och Adonis 2000 (Venus and Adonis, 1593)
Lucretias våldtäkt (The Rape of Lucrece, 1594), svenska tolkningar 1876 och 2007
Sonetter (Sonnets, 1609), svenska tolkningar bl a 2006, 1981, 1964, 1951, 1945, 1871.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ Födelse- och dödsdatum anges enligt den då använda julianska kalendern.
^ Schoenbaum 1987, 14–22
^ Schoenbaum 1987, 14–22.
^ Schoenbaum 1987, 23–24.
^ Schoenbaum 1987, 62–63; Ackroyd 2006, 53; Wells et al. 2005, xv–xvi
^ Schoenbaum 1987, 110–11.
^ Schoenbaum 1987, 97–108; Rowe 1709.
^ Wood 2003, 84; Schoenbaum 1987, 78–79.
^ Schoenbaum 1987, 94.
^ Schoenbaum 1987, 224.
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 33-43.
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 33-43
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 74-81.
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 67-68.
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 11-20.
^ Frykman, Kjellmer 1970, 15-23.
^ Schoenbaum 1987, 184.
^ Frykman, Kjellmer 1970, 40-47.
^ Chambers 1923, 208–209.
^ Wells 2006, 28; Schoenbaum 1987, 144–46; Chambers 1930, Vol. 1: 59.
^ [a b] Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, A Shakespeare Timeline: Part 1 (1558-1599), The New York Times Company
^ Chambers 1930, Vol. 1: 287, 292
^ Chambers 1930, Vol. 2: 67–71.
^ Globes historia på nuvarande The Globes hemsida
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 41-43.
^ Schoenbaum 1987, 287.
^ [a b c] Schoenbaum, Samuel (1977). William Shakespeare: A Compact Documentary Life. Oxford: Clarendon Press. sid. 292. ”[Thomas] came from an unexceptionable family. [...] On 10 February 1616 ‘Tho[mas] Queeny’ was wed ‘to Judith Shakspere’, the assistant vicar Richard Watts probably officiating—he signed the marriage register this month. (Watts later married Quiney's sister Mary.) [...] Because the ceremony took place during the Lenten prohibited season that in 1616 began on 28 January (Septuagesima Sunday) and ended on April 7 (the Sunday after Easter), the couple should have secured a special license from the Bishop of Worcester. They did not do so, although presumably they published banns in the parish church.”
^ [a b] Schoenbaum, Samuel (1977). William Shakespeare: A Compact Documentary Life. Oxford: Clarendon Press. sid. 293. ”Without a license the minister was at fault in conducting the service. [...] Thomas and Judith were cited to the consistory court in Worcester Cathedral. Thomas did not come on the appointed day, and was excommunicated. Possibly Judith suffered the same fate [...]. The offence was not serious. Others married in Lent—three weddings took place in Holy Trinity that February—and the Quineys may have just [fallen] victim to an apparitor hungry for a fee. Walter Nixon, who summoned them, [later faced] accusations in Star Chamber of taking bribes and [forgery]. The excommunication [...] lasted only a short while, for before the year was out the Quineys were at the font to have their first-born christened in Stratford church.”
^ Honan, s 7-8
^ [a b c d] Schoenbaum, Samuel (1977). William Shakespeare: A Compact Documentary Life. Oxford: Clarendon Press. sid. 293–294. ”Before marrying, [Thomas] had got a Margaret Wheeler with child [...]. [A] month after the [...] wedding, the unfortunate woman died in childbirth, and her infant with her. The parish register records both burials on 15 March. [...] ‘whoredom and uncleanness’ [...] fell within the purview of the [...] bawdy court [...]. [The] apparitor Richard Greene [...] summoned [Thomas]. The act book records the hearing and sentence on Tuesday, 26 March. In open court Thomas confessed to having had carnal copulation with [Margaret Wheeler], and submitted himself to correction. The judge, vicar John Rogers, sentenced [him] to perform open penance in a white sheet, according to custom, in the church on three successive Sundays before the whole congregation. But the penalty was remitted. In effect Thomas got off for 5s [...] for the use of the poor of the parish, and the vicar ordered him to acknowledge his crime, in ordinary attire, before the minister of Bishopton. [...] Bishopton had no church of its own, only a chapel; so Quiney was spared public humiliation.”
^ Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, Shakespeare's Will, The New York Times Company
^ Shakespeare's Grave, Skakespeare Country
^ Graven.
^ Mabillard, Amanda. William Shakespeare of Stratford. Shakespeare Online. 2000.
^ [a b] Horizon Magazine/Wright 1964, 133.
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 133-136.
^ Frykman, Kjellmer 1970, 74.
^ Jens Kruuse, Litteraturens mästerverk, Bokförlaget Liber Stockholm 1967, s. 164
^ Frykman, Kjellmer 1970, 85-91.
^ Erik Frykman: Shakespeare sid 191ff
^ [a b] Michael Neill: Shakespeare's tragedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 122
^ Edwards 1958, 1–10; Snyder & Curren-Aquino 2007.
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 395
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 298
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 27, 486 & 493
^ Madhavi Menon (red): Shakesqueer sid 55, 376 & 388f
^ Jan Kott: Shakespeare vår samtida sid 246f, 250 & 259ff
^ [a b] The Oxford Companion to Shakespeare sid 50
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 357
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 286 & 11f
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 290 & 462
^ Ken Hägglund: William Shakespeare - en man för alla tider sid 241.
^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 396
^ Robert S. Miola: Reading the Classics i A Companion to Shakespeare sid 176
^ [a b c d e] Frykman, Kjellmer 1970, 75-97
^ Swahn, förordet till Sonetter, s.7-8
^ Fort 1927, 406–414.
^ Litteraturhandboken : Författarlexikon och litteraturöversikter, huvudred. Britt Dahlström, Forum 1984, s.135
^ [a b c] Frykman, Kjellmer 1970, 84-96
^ Kåre Langvik Johannessen, "Litteraturen", Vårt kulturarv III : Europeisk kultur delas och sprides, Förlaget för facklitteratur A.B. Hälsingborg 1965, s.236
^ Atle Kittang/Asbjørn Aarstedt, Lyriske strukturer, Universitetsforlaget Oslo 1980, s.31, 63-64
^ McMichael 1962.
^ [a b] Shakespeare fellowship
^ Horizon Magazine/Wright 1964, 141.
^ Bill Bryson, På spaning efter William Shakespeare, sid 15-16, 152
^ Bill Bryson, På spaning efter William Shakespeare, sid 178-193
^ [a b] Olof Hillberg: Den svenska landsortsteatern i Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden sid 20ff
^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 111
^ Nils Personne: Svenska teatern del I sid 190
^ Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 10 & 12f
^ [a b] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 10 & 13f
^ [a b] Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 110ff
^ Olof Hillberg: Den svenska landsortsteatern i Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden sid 20ff
^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 55
^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 181
^ [a b] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 99
^ Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 101
^ Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 15
^ Ulla-Britta Lagerroth: Den djärve traditionsbrytaren i Ny svensk teaterhistoria del 2 sid 263f
^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 182
^ Ulla-Britta Lagerroth: Den djärve traditionsbrytaren i Ny svensk teaterhistoria del 2 sid 263f
^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 183
^ Sven Delblanc & Tomas Olsson: Akademiska siare och skalder i Den Svenska Litteraturen, del 2 sid 153
^ Kent Hägglund: William shakespeare - en man för alla tider sid 184

Källor[redigera | redigera wikitext]

Ackroyd, Peter (2006), Shakespeare: The Biography, London: Vintage, ISBN 9780749386559
Bryson, Bill, Shakespeare - The World as a Stage, Harper Press, London, 2007
Bryson, Bill: Shakespeare. På spaning efter William Shakespeare : en kortfattad historik ISBN 91-37-13265-2, Forum, 2008.
Chambers, E. K. (1923), The Elizabethan Stage, "2", Oxford: Clarendon Press, ISBN 0198115113, OCLC 336379.
Chambers, E. K. (1944), Shakespearean Gleanings, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0849205069, OCLC 2364570.
Chambers, E. K. (1930), William Shakespeare: A Study of Facts and Problems, 2 vols., Oxford: Clarendon Press, ISBN 0198117744, OCLC 353406
Edwards, Phillip (1958), ”Shakespeare's Romances: 1900–1957”, i Nicoll, Allardyce, Shakespeare Survey, "11", Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 0521215005, OCLC 15880120
Fort, J. A. (October 1927), ”The Story Contained in the Second Series of Shakespeare's Sonnets”, The Review of English Studies 3 (12)
Frykman, Erik; Kjellmer, Göran, reds. (1970), Aspects of Shakespeare, Stockholm: Almqvist & Wiksell, ISBN 9789144335414
Erik Frykman: Shakespeare, Södertälje 1986, ISBN 91-1-863102-9
Michael Dobson & Stanley Wells (red): The Oxford Companion to Shakespeare, Oxford 2001, ISBN 0-19-811735-3
David Scott Kastan (red): A Companion to Shakespeare, Oxford 1999, ISBN 0-631-21878-5
Margareta de Grazia & Stanley Wells (red): The New Cambridge Companion to Shakespeare, Camebridge 2010, ISBN 978-0-521-71393-1
Jan Kott: Shakespeare vår samtida, Stockholm 1972, ISBN 91-27-67576-9
Madhavi Menon (red): Shakesqueer - A Queer Companion to the Complete Works of Shakespeare, London 2001, ISBN 978-0-8223-4833-7
David Keye, Släkting skrev Shakespeares verk, SvD Kultur 5 oktober 2005
Kent Hägglund: William Shakespeare - En man för alla tider, Uddevalla 2006, ISBN 978-91-7037-044-1
Hägglund, Kent (2005). ”Shakespeare : teatergeni i turbulent tid”. Populär historia (nr. 10).
McMichael, George; Edgar M. Glenn (1962). Shakespeare and His Rivals, A Casebook on the Authorship Controversy. New York: Odyssey Press
Olsson, Bernt och Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts förlag 1992
Schoenbaum, Samuel (1991), Shakespeare's Lives, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0198186185.
Schoenbaum, Samuel (1987), William Shakespeare: A Compact Documentary Life (Revised), Oxford: Oxford University Press, ISBN 0195051610
The Shakespeare Fellowship : the Shakespeare authorship question
Snyder, Susan; Curren-Aquino, Deborah (2007), ”Introduction”, i Shakespeare, William; Snyder, Susan (ed.); Curren-Aquino, Deborah (ed.), The Winter's Tale, Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 0521221587
Swahn, Sven Christer, Förord till William Shakespeares Sonetter, FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1981
Wells, Stanley (1997), Shakespeare: A Life in Drama, New York: W. W. Norton, ISBN 0393315622.
Wells, Stanley (2006), Shakespeare & Co, New York: Pantheon, ISBN 0375424946.
Wells, Stanley; Orlin, Lena Cowen, reds. (2003), Shakespeare: An Oxford Guide, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0199245223
Wright, Louis B. (1964), Shakespeares England, Malmö: Allhems förlag
Gustaf Fredén: William Shakespeare - handbok till Radioteatern, Stockholm 1960
Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt, Göteborg 1931
Ulla-Britta Lagerroth & Ingeborg Nordin Hennel (red): Ny svensk teaterhistoria - 1800-talets teater, Stockholm 2007, ISBN 978-91-7844-740-4
Lars Lönnroth & Sven Delblanc (red): Den Svenska Litteraturen 2 - Genombrottstiden 1830-1920, Stockholm 1999, ISBN 91-0-056774-4
Nils Personne: Svenska teatern, Stockholm 1913-1927
Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, Stockholm 1918
Olof Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden, Stockholm 1948