Du tysta, Du glädjerika sköna!

Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,

Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat Ditt namn flög över jorden.

Jag vet att Du är och förblir vad du var.

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Schwedische Nationalhymne auf Deutsch:

Du alter, du freier, du gebirgiger Norden

Du stiller, du freudenreicher Schöner!

Ich grüße dich, lieblichstes Land der Erde,

Deine Sonne, deinen Himmel, deine grünen Wiesen.

Du thronst auf Erinnerungen großer, vergangener Tage,

da dein Name geehrt durch die Welt flog.

Ich weiß, dass du bist und du bleibst, was du warst.

Ja, ich will leben, ich will sterben im Norden.

I

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

II

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar, förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta

över en underlig gåta.

III

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta —-

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" —-

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

IV

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen —-

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sels och pisk och töm

Pålle i stallet har och en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; —-

V

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

VI

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

VII

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men vartifrån

komma de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick — men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

VIII

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

IX

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

X

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

XI

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

II

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar, förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta

över en underlig gåta.

III

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta —-

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" —-

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

IV

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen —-

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sels och pisk och töm

Pålle i stallet har och en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; —-

V

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

VI

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

VII

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men vartifrån

komma de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick — men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

VIII

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

IX

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

X

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

XI

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.



Der Tomte

 Die Kälte der Mittwinternacht ist streng,
 die Sterne funkeln und funkeln.
 Alle schlafen im einsamen Hof
 tief unter Mitternacht.
 Der Mond geht seinen stillen Weg,
 der Schnee glänzt weiß auf Kiefer und Fichte,
 der Schnee glänzt weiß auf den Dächern.
 Nur der Tomte ist wach.

 II
 Steht da so grau am Scheunentor,
 grau gegen die weiße Drift,
 beobachtet, wie viele Winter zuvor,
 gegen die Scheibe des Mondes,
 mit Blick auf den Wald, wo Fichte und Kiefer
 ziehen ihre dunkle Mauer um den Hof,
 grübelt, obwohl es keinen Sinn macht,
 über ein seltsames Geheimnis.

 III
 Führt seine Hand durch Bart und Haar,
 schüttelt Kopf und Kapuze —-
 "Nein, dieses Rätsel ist zu schwierig,
 nein, ich errate das nicht "--
 schlägt, wie er es normalerweise tut, bald
 Solche fragenden Gedanken weg,
 Geht zu erledigen und zu tüfteln,
 geht sich um seine Aufgaben zu kümmern.

 IV
 Geht zu Unterständen und Geräteschuppen,
 Fühle alle Schlösser —-
 die Kühe träumen vom Licht des Mondes
 Sommerträume in der Bude;
 vergesslich von Sels und Peitsche und leer
 Pålle im Stall hat und einen Traum:
 die Krippe, über die er sich beugt
 gefüllt mit duftendem Klee;  —-

 v
 Geht zum Zaun für Lämmer und Schafe,
 sieh, wie sie darin schlafen;
 geht zu den Hühnern, wo der Hahn steht
 stolz auf seinen höchsten Stock;
 Karo in hundbots Stroh fühlt sich gut an,
 wacht auf und wedelt leicht mit dem Schwanz,
 Karos Weihnachtsmann weiß,
 sie sind gute Freunde.

 VI
 Der Tomte schleicht sich zuletzt an
 die herren leute liebe,
 lange und gut bemerkte er, dass sie
 halte seinen Fleiß in Ehren;
 die Kinderkämme kämmt er dann auf Zehenspitzen
 nähern, um die süßen Kleinen zu sehen,
 niemand darf es unterdrücken:
 es ist sein größtes Glück.

 VII
 So hat er sie gesehen, Vater und Sohn,
 sauber durch viele Fugen
 schlummern wie ein Kind;  aber woher
 kommen sie hier runter?
 Bald folgte die Familie,
 blühte, gealtert, ging - aber wohin?
 Das Geheimnis, das nicht klingt
 schätze, also komm schon!

 VIII
 Das Grundstück geht zum Scheunendachboden:
 dort hat er ein Zuhause und einen Halt
 Hoch auf dem Schädel im Geruch von Heu,
 in der Nähe des Schwalbennests;
 Nun ist die Wohnung der Schwalbe leer,
 aber im Frühling mit Blättern und Blüten
 Sie kommt wahrscheinlich zurück,
 wegen seiner engen Frau.

 IX
 Dann muss sie immer darüber twittern
 manch eine Reiseerinnerung,
 noch nichts über das Geheimnis, wie
 bewegt sich im Kopf des Weihnachtsmanns.
 Durch einen Spalt in der Scheunenwand
 Der Mond scheint auf den Bart des alten Mannes,
 die Strähne am Bart glitzert,
 der Weihnachtsmann grübelt und denkt.

 X
 Still ist der Wald und die Nachbarschaft alle,
 Das Leben da draußen ist eingefroren,
 nur aus der Entfernung des Falls der Stromschnellen
 das Geräusch ist sehr langsam zu hören.
 Der Tomte hört zu und, halb im Traum,
 scheint den Strom der Zeit zu hören,
 fragt sich, wohin es geht,
 fragt sich, wo die Quelle sein könnte.

 XI
 Die Kälte der Mittwinternacht ist streng,
 die Sterne funkeln und funkeln.
 Alle schlafen im einsamen Hof
 gut bis morgen.
 Der Mond senkt seine stille Umlaufbahn,
 der Schnee glänzt weiß auf Kiefer und Fichte,
 der Schnee glänzt weiß auf den Dächern.
 Nur der Tomte ist wach.

I

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Die Kälte in der Mitwinternacht ist hart 

die Sterne glitzern und leuchten 

alle schlafen im einsamen Hof 

tief in der Mitternachtsstunde 

Der Mond wandert seine stille Bahn 

der Schnee leuchtet weiß auf Fichte und Tanne 

der Schnee leuchtet weiß auf den Dächern 

nur der Tomte ist wach.

II

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar, förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta

över en underlig gåta.

Steht dort so grau an der Scheunentür 

grau gegen das weiße Treiben 

schaut wie so viele Winter vorher 

hoch zur Mondscheibe 

schaut zum Wald wo Tanne und Fichte 

um den Hof ihre dunkle Mauer ziehen 

grübelt obwohl es nichts bringt 

über ein wunderliches Rätsel. 

III

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta 

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" 

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Führt seine Hand durch Bart und Haare 

schüttelt Kopf und Mütze 

"Nein, dieses Rätsel ist viel zu schwer 

nein, das kann ich nicht raten" 

Wie gewöhnlich, innerhalb kurzer Zeit 

verschwinden die fragenden Gedanken

er geht um zu ordnen und tüfteln

geht um seine Arbeit zu tun. 

IV

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sels och pisk och töm

Pålle i stallet har och en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; —-

Geht zum Speicher und Gerätehaus 

prüft alle Schlösser 

Die Kühe träumen im Mondschein 

Sommerträume an der Krippe 

Vergessen von Geschirr und Peitsche und Zügel 

Pålle im Stall hat auch einen Traum: 

Die Krippe über die er sich beugt 

wird mit duftendem Klee gefüllt;— 

V

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

Geht zum Stall für Lamm und Schaf 

sieht wie sie dort drinnen schlafen 

geht zu den Hühnern, wo der Hahn steht 

stolz auf der höchsten Stange. 

Karo in der Hundehütte geht es gut 

er wacht auf und wedelt sacht mit dem Schwanz, 

Karo kennt seinen Tomte 

sie sind gute Freunde. 

VI

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka: 

det är hans största lycka.

Tomte schleicht sich zuletzt, um nach 

dem Hausbauernvolk, dem lieben, zu sehen 

lange und wohl hat er gemerkt, dass sie 

seinen Fleiß ehren. 

Dem Kinderzimmer nähert er sich dann auf Zehenspitzen 

um die süßen Kleinen zu sehen 

keiner darf ihm das nehmen

das ist sein größes Glück.

VII

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men vartifrån

komma de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick — men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

So hat er sie gesehen, Vater und Sohn 

durch viele Generationen 

als Kinder schlafen; aber woher 

kommen sie wohl hier herunter? 

Ahnen folgen Ahnen bald 

blühten, altern, gingen - wohin? 

Das Rätsel, das sich nicht 

raten lässt, kam so zurück. 

VIII

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Tomte wandert zum Scheunenboden 

wo er Wohnung und Befestigung hat 

hoch oben im Boden im Heuduft 

nahe dem Schwalbennest; 

Jetzt ist zwar die Wohnung der Schwalben leer 

aber im Frühling mit Blatt und Blume 

kommt sie wohl zurück 

gefolgt von ihrem lieblichen Gemahl. 

IX

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Da hat sie immer was zu zwitschern 

manch eine Wegeserinnerung 

nichts aber über das Rätsel, das 

an Tomtes Sinne rührt. 

Durch einen Spalt in der Wand der Scheune 

scheint der Mond auf den Bart des Männchens 

der Strahl auf dem Bart blinkt 

Tomte grübelt und denkt. 

X

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Still sind Wald und Umgebung all 

das Leben dort draußen ist gefroren 

nur von fern vom Wasserfall 

hört man ganz sachte das Brausen. 

Tomte lauscht und halb im Traum 

glaubt er den Strom des Lebens zu hören 

fragt sich wo er hin geht, 

fragt sich wo die Quelle wohl ist. 

XI

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Die Kälte der Mitwinternacht ist hart, 

die Sterne glitzern und glänzen. 

Alle schlafen im einsamen Hof 

gut in die Morgenstunde. 

Der Mond senkt seine stille Bahn 

der Schnee leuchtet weiß auf Fichte und Tanne 

der Schnee leuchtet weiß auf den Dächern. 

Nur Tomte ist wach.

(Victor Rydberg)


båta auf schwedisch

  Verb, Tätigkeitswort

  att båta (Infinitiv)

  båtar (Präsens Indikativ)

  båtade (Imperfekt)

  har båtat (Perfekt)

nützen auf deutsch