Man tror att Fjäre kan härledas från folkstammen fervir som den östgotiske historikern Jordanes beskrev på 500-talet.

Efter det finns inga skriftliga källor från häradet förrän fram mot 1100-talet, då det danska riket blev en stat där Halland ingick.

Att Halland kom att bli en del av Danmark var ganska naturligt, då det var lättare att färdas till sjöss än att ta sig fram på de dåliga vägarna.

Stor befolkning på 1200-talet

Den första tillförlitliga skriftliga källan som beskriver Fjäre härad är kung Valdemars Jordebog från 1231. Jordebogen innehåller listor över vilken skatt människor betalade och ur dem kan man mer eller mindre säkert utläsa att Fjäre härad hade en stor befolkning.

Mellan 9 000 och 12 000 invånare bodde i häradet beroende på hur många personer man tror ingick i varje hushåll.

Jordebogen visar också att det fanns två marknadsplatser, en i Onsala och en vid Tölö kungsgård. Marknadsplatsen vid Tölö kungsgård var säkerligen belägen intill kyrkan på Kungsbacka torg. Den bör därför vara början till Kungsbacka stad. 

1600-talets Kungsbacka på tidigaste kartan

Den äldsta kartan över Kungsbacka härrör från 1600-talets mitt och visar stadsområdet med kvarter, gator, torg, kyrka och befästningsanläggningar. Kartan ritades förmodligen kort efter freden i Brömsebro 1645, då Halland blev svenskt. 

Borgarnas största inkomstkällor var utvinning av salt på Läsö, sjöfart mot Jylland och Sverige, handel med Marks härad i Sverige och jordbruk på stadens lyckor i norr och väster. 

Efter att Halland blivit svenskt, temporärt från 1645 och slutgiltigt från 1658, blev det allt svårare att bedriva sjöfart. Staden fråntogs rätten att idka utrikes seglation 1646, men fick tillbaka rätten i viss utsträckning 1675. 

Ingen hjälp till muddring

Kungsbackaån hade under många år allt mer vuxit igen och staden begärde vid riksdagen 1675 hjälp för att muddra ån. Landshövdingen fick befallning att lämna staden nödigt bistånd.

Det blev dock inte genomfört på grund av Karl XI:s krig 1675-1679. Staden återkom med jämna mellanrum under 1700-talet med sin begäran om hjälp att fördjupa ån, dock utan resultat. 

Kungsbacka var dock känt som en sjöfartsstad, men det berodde helt på den bondeseglation som främst bedrevs av kaptener från Onsala och Vallda.

Mest berömd av dem var kaparekaptenen Lasse i Gatan. Hans bedrifter ledde till att han fick rangen Kommendör, blev adlad med namnet Lars Gathenhjelm och dog 1718 bara 29 år gammal.

Kungsbackas betydelse blev allt mindre. I en skrivelse till riksdagen 1746 skriver man: Staden är helt liten, borgarna få och undantagandes tre borgare är de övriga helt utblottade och avsigkomna.

År 1982 firades stadens fyrahundraårsjubileum som ett minne av att orten återfick sin stadsstatus den 17 februari 1582. De äldsta bevarade privilegierna är dock äldre än så. De härrör från den 23 februari 1558, då Kungsbacka återfick sina stadsrättigheter efter att ha varit utan sådana en kort tid. 

Stad redan före år 1550

Staden har emellertid existerat långt före 1550-talet. Det första belägget för orten som stad är troligen från 1508, men utan tvivel var Kungsbacka stad senast under andra hälften av 1400-talet. Mycket, inklusive arkeologiskt material, tyder i själva verket på att orten blev stad i början av detta århundrade. 

Ett omnämnande från den 13 december 1408 är det första som troliggör ortens ställning som stad. Det är inte osannolikt, att stadsliknande funktioner successivt har vuxit fram i anslutning till Kungsbacka slott, Kungsbackahus, under de sista decennierna av 1300-talet, så att vi under tidigt 1400-tal kan tala om en stad. 

Det finns inte något som stöder, att Kungsbacka i sig skulle ha anor som fullödig stad eller varit en plats försedd med flera funktioner av stadskaraktär före denna tid. Exempelvis ger det arkeologiska fyndmaterialet inte några vinkar åt det hållet. 

Funktioner av stadskaraktär år 1300

Däremot har det förmodligen i närområdet funnits sådana funktioner redan ett sekel tidigare, omkring år 1300, i anslutning till Hunehals borg, och ytterligare ett halvsekel tidigare, under 1200-talets första hälft, kan mycket väl en betydande marknadsplats ha legat i anslutning till Tölö gård.

Att det skulle ha existerat en fullödig stadsbildning på något av ställena, finns det emellertid inte några belägg för. 

Denna text är sammanfattningen ur historikern Adam von Schéeles undersökning Kungsbackas uppkomst - Hur gammal är den nordhalländska staden?, 2007, Göteborgs universitet.

Det enda hus som idag är intakt från tiden före branden är röda stugan, som ligger vid Norra Torggatan.

Genom staden gick öppna avloppsdiken. Åarna spred en vidrig stank. Farsoter härjade ofta, förutom kolera även rödsot, nervfeber och smittsamma tarmsjukdomar.

Friskt dricksvatten fick hämtas från Hede källa och den mindre Risakulle. Visst hushållsvatten kunde hämtas i karet på torget, som tillkommit för att trygga vattentillgången vid eldsvåda.

Trots att den nya staden var uppbyggd med bredare gator var brandrisken ett ständigt hot.

1876 borrades efter vatten på en plats på torget. Men vattnet där var salt och odrickbart. Samma sak hände när man borrade vid Kolla gästgiverihemman.

Vatten från Skårsjön löste problemen

Först när stadsfullmäktige beslutade att ta vatten från Skårsjön i Anneberg löstes vattenförsörjningen. 1897 invigdes den första vattenledningen. Vattnet filtrerades i en anläggning vid sjön och leddes via självtryck i en sex kilometer lång gjutjärnsledning till Tölöberg, där en vattenreservoar om 500 kubikmeter byggdes, dels insprängd i berget. 

Sjöns vattenmängd beräknades till 240 000 kubikmeter. Den skulle gott och väl kunna försörja 2 000 invånare, och ändå räcka om det skulle börja brinna i staden. Vattnet var fritt att använda för hushållen, men företag fick betala.

Skårsjöns vatten hade god kvalitet, men rören slammade successivt igen och 1930 började man bygga ytterligare en ledning. På 1940-talet omfattade det kommunala vattenledningsnätet två mil.

Invånarantalet var nu uppe i 2 300 och antalet vattenklosetter 700. 1941 sattes vattenmätare upp som minskade stadsbornas förbrukning.