Jason Diakités strategi är att använda anaforiska stilfigurer i hela sitt tal - När man upprepar ett ord eller en fras i början av flera meningar efter varandra. Det kan öka styrkan och kraften i det som sägs, samt att gör det lättare för publiken att minnas just dessa talet. 

Till exempel: Jag kräver…..jag kräver ... jag kräver…..( tredje stycket).

Han använder flera stilfigurer i sitt tal liksom: 

Allegori- När det man berättar om har ett

budskap som inte uttrycks klart och tydligt utan kräver en tolkning. Han använder sitt pass för att vissa ett racistiskt underlägg även om han är svensk. ”Det brukar jag bara ha, när jag lämnar Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, var jag kommer från” ( första stycket)

” detta är mitt bevis i alla fall, på att jag inte är någon främling” (tredje stycken)

Allitteration - Flera ord i rad börjar med samma bokstäver

eller ljud. En alliteration skapar en fin rytm i språket samtidigt som syltet kan vara att betona något. Exempel: ”mina meriter berättigar mig”

” sedd som en del av detta samhället” (fjärde stycket).

Allusion- Att alludera innebär att hänvisa till eller anspela på något som många känner till, till exempel en händelse, en

film eller ett litterärt verk. I den här talet pratar han om rasism.

Antites - När man ställer samman motsatta begrepp:” jag kommer att leva i Sverige, jag kommer att dö i Sverige”(sista stycket). 

Eufemism - förskönande eller förmildrande ord som används istället för ord som kan väck anstöt eller obehag. Exempel: ” jag ber inte om att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med alla kraft jag kan uppbåda, att bedömd på mina handlingar och min personlighet” (tredje stycket). 

Han använder inte ett hyperboliskt språk eftersom han pratar om ett ämne som är redan starkt och behöver inte att överdriva med sina stilfigurer för att visa samhället hur viktigt det är att förstå hans synpunkt. Han använder Litotes språk som är hyperbolens motsats, en medveten underdrift. ” bli främlingsfientlighet” som motsvarar rasism. 

Däremot säger han ” ger jag dig mitt liv” vilket är en epitomi/personifikation för att förstärka hans tal med att vissa hur mycket älskar han Sverige och hur är han en del av den svenska samhället. Samt använder han synekdoke stilfigur när han upprepade Sverige i många ställen i sitt tall, för att vissa att Sverige är hans land och han har en svensk nationalitet.  

Inga retoriska frågor används i talet, och den argumenterande strukturen saknas i hans tal. 

Men i allmänhet är det ett starkt och känslomässigt tal. 

Hiba

Konstnärliga och icke-konstnärliga appeller används i detta tal för att informera publiken. Konstnärliga bevis används när en retoriker avser att omfatta litterära anordningar som förebådande, medan icke-konstnärliga bevis ligger utanför retorikens sinne, såsom fakta eller vittnesmål.

Jason Diakité (Timbuktu) använder anafor figurer nästan i hela sitt tal genom att ersätta samma orden att undvika upprepning. “Jag tog med mig en sak…” ( första stycket), "Pathos- Detta används för att framkalla känslor för de idéer som uttrycks. Diakté använde en känslomässig ton för att uttrycka sin upplevelse.

Symbolism. Att använda ett föremål eller en handling för att betyda något mer än dess bokstavliga betydelse till exempel när  säger han att, "Det här betyder väldigt mycket för mig" (Andra stycket).

Allusion. En indirekt hänvisning till en sak, litterärt verk eller person. I talet använde han ett pass för att anspela på identitet. "jag tog med den idag för att säga att detta är mitt bevis i alla fall” ( tredje stycken).  

Folie. Detta är en karaktär som används för att kontrastera en annan.  I det här fallet använder  Diakté sig själv som folie för många som bor i Sverige men saknar passet. “ Det här betyder mycket för mig…”, säger han.  “Det är inte alla som bor i Sverige, som lever i Sverige, som har ett sådant”, han fortsätter. 

Ironi. Diskrepans antydd mellan vad som sägs och vad som menas. “…. Detta, den här samlingen papper", hävdar han. Detta är en verbal ironi att antyda att passet inte skall definiera öde av vem som helst.

Personifiering. Något den där exemplifierar perfekt en särskild kvalitet eller typ. I sitt första stycket säger han att, “Jag tog med mig i dag en sak som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige", Han hänvisar till sig själv som ett perfekt exempel som därigenom betonar personifiering.

Allitteration. När upprepning med liknande ljud eller rytm används i början. I hela sitt tal, talaren använder alternativa fraser på många tillfällen men med samma rytm och ljud.

Allegori. Ett litterärt verk som kan tolkas för att avslöja en dold mening. Talaren använde allegori i att han hade för avsikt att förstärka ett moraliskt uppförande för publiken.

Eufemism. Milda ord som ersätter ord som är eller kan betraktas som trubbiga. Och detta syns när han nämnde att ingen behöver tolerera honom, och han kräver inte heller någon nåd.

Talet framkallar känslor hos publik och läsare där talare använder en känslomässig ton. Dessutom, fakta och noggranna resonemang  reflekteras i talet. Till exempel att publiken upplever känslor, relaterar till talarens utställning av passet tillämpas därför både pathos, ethos och logos.

IH