Moa 20.15 (7min)

Ulrika 20.25 (7 min)

Katja 20.35 (7 min)

Textdelning 20.45 – 21.00

Nytt för denna gång är att allas inlägg kommer att komma under varandra, så det blir mer likt en traditionell chat. Vi får se om detta upplägg känns något mindre snurrigt :) 
Tänker att vi skriver vårt namn i fältet "Ditt namn/Inläggets titel" varje gång vi gör ett nytt inlägg så blir det lättare att följa vem som säger vad.

Nu är det textdelningstajm :)

Mikas mormor håller hårt i hennes hand när de passerar.

”Titta inte dit” säger mormor ”De där nötterna för bara elände med sig.”

Runt om i parken har Mika sett de stora grå ekorrarna. Men här, där hundratals nötter ligger utspridda på och lockande, här finns varken ekorrar, fåglar eller några av de överdrivet stora innerstadsråttorna.
"Varför för de elände med sig?"
"För att de gör det och för att jag säger det och jag vet att jag låter som en sur gammal gagga men jag älskar dig och snälla tro mig."

När solen står lägre och luften klarnat välver sig himlen badrumsbål över parken. Det knastrar under Mikas skor när hon smyger tillbaka till den lockande hasseln. Hon vet inte varför hon smyger. Hon kommer på dig själv med att hålla andan när hon böjer sig ned och plockar upp en nöt. Den är som en polerad träpärla i handen. 

Tre tanter kommer gående genom parken. De stannar till vid den gamla hasseln och hukar sig ned. De stryker över marken, låter nötterna rinna mellan fingrarna. Den största av dem, hon som ser ut som om Karelin fått barn med en grizzlybjörn, hon lägger handen mot hasselns bark. Lyssnar och nickar. Hennes ludna ansikte ser bekymrat ut.
Den magra systern, hon som bara har ett öga mitt i pannan vrider oroligt sina händer och försöker att låta bli att snegla på lilla systern. Hon är klädd i jeans från topp till tå, har ersatt sina tänder med järngarnityr och flinar medan hon slipar sin kniv. 


Caroline - skön rytm i din text! Det känns som en bra början till något mer, kommer in rakt i där det gnisslar mellan personerna. Särskilt om det bara är den ena som tycker att det skaver.

Ulrika - din text börjar bli riktigt läskig nu! Gillar också hur det går från något lite oidentifierat tumultartad till så konkret och verkligt.


Alla - jag kör gärna några till ord om en liten stund. Vad säger ni?

Bläck

 
Någon som vill ta vid?

Svärfar vänder sig mot resten av de manliga släktingarna från bröllopssällskapet och skrockar. 

- Inte är du väl rädd, gossen min? Säger han och lyfter på sina yviga ögonbryn.
Resten av församlingen tittar menande på varandra och ett hejarrop växer fram. Det dånar mellan festlokalens kala väggar : Hoppa, hönan, hoppa! 
Han intalar sig själv att han har en riddares mod, en krigares tapperhet och fokus som en samuraj. Hejarropet överröstar husbandet som sedan länge spelat för döva öron. - - Hoppa, hönan, hoppa!
De två yngsta kusinerna vevar, och han ser i ögonvrån hur deras munnar öppnas i förvåning när han kastar sig in i hopprepets rytmiska slag (med brist på bättre ord).
Jag spänner käkarna hårdare och hårdare för varje hopp och sätter iskallt händerna i sidorna. En susning går genom församlingen och han hör åldringarna viska för högt "Han ska göra draktämjaren".

 

Caroline 20.15 (7min)

 

Katja 20.25 (7 min)

 

Moa 20.35 (7 min)

 

Textdelning 20.45 – 21.00

Bojkotta friluftsfrämjandet - förtäckt människohandel!

Längtar efter skrivträffen nu i maj, har svårt att komma igång bra nuförtiden. Det är så härligt lyxigt att få sitta länge och bara ges tiden att testa nytt, få ny input och inspiration från er!

 

Utsikten för att det skulle bli nått barn var minimal. Om ens det. Trots det vill de försöka. De hade liksom inget val. När det skulle stå klart för dem att det inte skulle bli nått, skulle de tvingas skiljas. Trots det försökte dom. Och försökte. Och försökte. Till en början med stor entusiasm som med tiden avtog och istället ersattes med leda och skavsår. Men de fortsatte. Ända tills mannen en dag sa ”jag orkar inte längre, det räcker nu”. Kvinnan som förstod vad detta innebar, reste sig upp, gick ut i hallen, tog på sig sina alldeles för stora graningekängor och lämnade lägenheten utan så mycket som ett pip. Äntligen, sa mannen högt. Det ekade tomt i lägenheten. Han njöt. 

Det är en liten kö på fyra personer till kassan. Det luktar popcorn. Jenny vill ha popcorn, en biobiljett och fullt känsloöverslag. Hon ställer sig i kön bakom en två och en halv meter lång dam med papiljotter i håret. Hon har en himmelsblå kappa som är täckt av noppor. Över axeln hänger en väska i vitt skinn. Jenny undrar vilka djur som har vitt skinn. Får kanske, albinoalligatorer och raskatter. 

”Har du gjort väskan själv?” frågar hon damens rygg.

Hon får inget svar.

”Vill du bjuda mig på bio?” säger hon till den noppiga kappan.

”Jag kan bjuda dig på bio” säger någon bakom henne.

Jennys hjärta tar ett glädjeskutt. Men sedan blir hon rädd. Hon vet inte vems rösten är. Tänk om hon vänder sig om också står det någon där som hon verkligen inte vill bli bjuden på bio av. Tänk om det är Elton John, en tandläkare eller en talande kalkon. 

Då vet hon inte vad hon tar sig till.

Hon svarar utan att vända sig om. ”Ja, du får gärna bjuda mig på bio.”

Den som står bakom ställer sig bredvid henne istället. Jenny sneglar. Hon är bra på att snegla så det är inte svårt att se att det inte är Elton John eller en kalkon. Det ser ut som en italienare. Hon har ofta tänkt på att italienare verkar vara okej för det mesta. Utom Berlusconi då, och Mussolini om man ska räkna de döda.

”Vilken film vill du bjuda mig på?” frågar hon italienaren.

”Flyga utan vingar.” Han har mörklockigt hår och blå ögon.

”Vad handlar den om?”

”Det får vi sen. Kanske om en Kiwi.”
 ”Fågeln eller?”

”Jag vet inte.” Han ler. ”Frukten har inte heller några vingar.”

 

”Jag har en !” Mårtens mysiga hull skälver av upprymdhet. Det fladdrande ljuset från elden får det att blänka i hans ögon.

”Nej, inte du igen.” Katinka sitter tillbakalutad med armarna utsträckta bakom sig och benen framför sig, korsade vid vristerna. ”Jag vill höra Sigrids berättelse.”

Sigrid kammar pälsen på Herr Fransson och låtsas att hon inte hör.

Mårtens hull stillar sig och han lägger händerna i knät. Katinka ger Sigrid en lös spark på låret. 

”Lägg undan nallen, berätta nu!”

Sigrid viskar när hon svarar.

”Jag kan inte lägga undan herr Fransson, han säger att jag inte har borstat färdigt ännu.”

Mårten skrattar nervöst och plockar fram en ask zoogodis.

”Här, herr Fransson kanske kan vänta med friseringen om han får något att äta?”

”Idiot”, fräser Sigrid, ”han är ett gosedjur. Han äter inget.”

Katinka rycker tablettasken från Mårten. Hon river av den tunna plasten som fladdrar in i elden. Den jagas uppåt av hettan, flammar till och försvinner. Svarta flagor mot den svarta natten.


.... sedan blev det ingen mer text, jag hann visst aldrig komma fram till själva sägnen :) /Moa

”Är du vaken?”

Hon vände sig om och stirrade förvånat på den tomma sängen bredvid sig. När hon senast såg dit hade han legat som ett hoprullat nystan, snosande och frustande med den lilla nästippen över täckkanten.

Hastigt steg hon upp, gick mot det tomma badrummet, vidare mot köket för att direkt upptäcka den vidöppna dörren.

”Lars! Var är du?” Rösten sprack.

På bara fötter sprang hon ut, snurrade runt i deras minimala trädgård och kunde snabbt förvissa sig om att han inte var där.

Oron spred sig i kroppen. Tankarna gick mot hamnen, Storgatan och vidare bort mot hästhagen – allt inom rimligt avstånd för en femårings morgonpromenad.

 

 

Visserligen bet hon sig i läppen ganska snabbt, men likväl hade ordet slunkit ur munnen där hon satt bakom det välorganiserade skrivbordet.

Jag stirrade på henne, svalde, öppnade munnen och liksom kippade.

Jag måste ha hört fel, sa mig en del av hjärnan, medan en annan del nickande konstaterade, att hon minsann sagt det.

Andrahandssorteringen, det var dit hon ville skicka mig.

”Ja, du har redan fått fem kurser och tre beredskapsarbeten. Det här är det sista vi har att erbjuda.”

Det var sista gången jag var på arbetsförmedlingen.