Till näst skulle vi ta en snäcka och lägga snäckan i ett glas med vinegär. Vinägern gjorde så att snäckan fick en frätande effekt och började gå sönder i många delar.

Till sist gjorde vi en blandning med kranvatten och en livsmedelsfärg. En annan blandning var kranvatten, salt och en annan livsmedelsfärg. Efter att vi gjort de två olika blandningarna skulle vi pipettera de två olika varianter av vatten ovanpå varandra i ett glas. Det var viktigt att pipettera längs med vägen och långsamt så att vi fick ett tydligt resultat. Resultatet var att det blev två olika färger på varandra utan att det blandades.

Vår första laboration vad kopplad till texten eftersom i texten står det att ”Överskottet av CO₂ förändrar den kemiska jämvikten i havsvattnet, vilket leder till ökad surhet (pH-sänkning)”.
Det är exakt det vi visade i miniatyr: när koldioxid blandas med vatten bildas kolsyra (H₂CO₃), vilket sänker pH-värdet.

Texten förklarar att surt vatten löser upp kalciumkarbonat, som många marina djur och växter (t.ex. koraller, plankton och snäckor) behöver för att bygga skal och skelett. Experimentet visar alltså vad som händer med dessa djur när haven blir surare deras skal fräts bort och går sönder, precis som snäckan i vinägern.

Texten berättar att havsförsurning inte bara är ett lokalt problem, utan att effekterna sprids med havscirkulationen och vattnets rörelser runt planeten.
Vårt försök visar att olika typer av vatten (sötvatten, saltvatten, olika temperaturer) inte blandas omedelbart.

Filmen visar att vi redan har passerat flera av dessa gränser, bland annat vad gäller klimatförändringar och förlust av arter. Jag tycker det är sjukt att vi redan har passerat flera gränser som håller jorden i balans. Samtidigt ger filmen också hopp att det finns fortfarande tid att rädda planeten om vi börjar agera nu. Dokumentären lär oss att förstå hur allt på jorden hänger ihop och att framtiden beror på våra beslut nu.